Efter
ca ett år planering var det äntligen dags att åka till Finland. Vi var 4
ekipage som bokade båt till Helsingfors.
Mats
& Susanne med Tollaren Älvis
Maria
med Leonberger Callisto
Carina
med Bayersk viltspårshund Lycka
och
så Jag med Field Spaniel Cosmos.
Några
timmar innan vi skulle åka fick vi veta att vi skulle ha bokat till Åbo. En
aning stressande eftersom vi skulle gå första provet efter lunch samma dag vi
kom dit och det blev 2 timmars bilkörande istället för en.
Det
var med lite bävan Maria och jag åkte iväg till båten, ingen av oss hade åkt
Finlandsfärja med hundarna förut.
När
vi väl kommit ombord och hittat hytten gick vi upp på däck för att lokalisera
sandlådan som var till hundarna.
Resan
gick över förväntan vi höll till i hytten mest och lämnade aldrig hundarna
ensamma.
Dag
1.
När
vi kom fram till Helsingfors så började vi/jag med att köra fel förstås, och
när vi upptäckte det och kunde vända hamnade vi i en kö, så det tog oss ca 40
minuter att komma ut från stan. När vi väl kom fram så var det bara att slänga
in grejorna i stugan och byta om innan det var dags för prov. Det var team
Mamia som tog hand om oss med överdomare Mari Mamia.
Mari
höll ett tal först på finska, (som ingen av oss förstod, men det var formalia),
sedan förklarade hon hur dagen skulle gå till på engelska. Det blev lottning
och Cosse och jag fick nr. 2. Sedan var det dags för skottprov, och om man
inte klarade det så fick man inte gå spåret. Det går till så att man binder upp
hundarna vid ett träd, som domaren visar en till, och linan skall vara ute ca
3-4 meter. Sedan lämnar man hundarna på domarens kommando, utan att säga eller
teckna något till hundarna, och går ca 20 m bort. Skottet går och hundarna får
inte visa rädsla eller oro av något slag. Sedan säger domaren tack och man får
gå tillbaka till sin hund och övningen är slut. Alla 4 klarade detta. Sedan tog
vi bilarna och åkte ut i skogen där det var en nervös väntan. Det som oroade
mig mest var tiden, man har bara 45 min på sig på spåret, och med tanke på att
det är dubbelt så långt som det svenska och de sista träningarna med Cosse bara
varit struliga så var jag orolig.
När
Carina och Lycka kom tillbaka var det vår tur. Så vi travade iväg bort till
vårt spår. Där fick vi vänta några minuter innan domaren och spårläggaren dök
upp. De gick bägge med i spåret. Domaren gick nästan bredvid mig hela tiden med
ett block spårläggaren gick bakom.
Det
var en ny startrutin som vi inte tränat på som gick ut på att man hade 10 m på
sig att visa hunden på spåret. Först lega sedan en snitslad sträcka där man
fick prata och peka hur mycket man ville så att hunden verkligen förstod vad
den skulle göra. Domaren gav mig sitt slutord, Trust the dog! och sedan
bar det av och jag menar att det bara av, det var gamla Cosse som var tillbaka.
Det gick rejält undan. Det var skogsmark vi gick i med blöta mossor, 6 st.
vatten fyllda diken som var typ 1 meter breda och lika djupa, som skulle hoppas
över, det var snårskog som man fick ducka i. Allt detta medans hunden drar iväg
i 180. Men han jobbade hela tiden såg jag, och jag upptäckte snart att spåret
var markerat hela vägen med små röda lappar som det nog inte var meningen att
man skulle se. Det tog inte lång stund innan jag flåsade som en hund. Och när
jag märkte att vi började vända tillbaka i spåret så var mina ben som gelé. Men
så länge jag såg en liten röd lapp höll det modet uppe. Jag fastnade i ett dike
med kängan och snubblade över hög ljung som man trasslade in sig i. Cosse
jobbade på hela tiden och verkade inte tröttna alls. När vi kom fram till
spårslutet där skanken var fick man inte berömma eller säga någonting till
hunden förrän domaren sagt "Tack", detta för att hon vill se vad
hunden gör/reagerar med/på skanken. Cosse luktade lite på den och sedan tittade
han på mig och väntade på mitt kommando. När domaren sagt tack rasade jag rakt
ner på marken, helt slut. Cosse fick slicka på skanken innan vi lämnade den
till domaren och sen fick han sitt godis. När jag och Cosse hämtat andan lite
gick vi tillbaka till de andra. Jag var så glad att han varit så pigg i spåret
att det just då inte spelade någon roll om han klarat det eller inte. Det var
så kul att se honom jobba ordentligt igen. Dessutom kändes det som att vi varit
ute lite för länge. Sedan var det bara väntan medans Mats & Älvis och Maria
& Callisto gick sina spår. Mats var nöjd när han kom tillbaka men inte
Maria. När alla var klara bar det av till ett B & B där vi skulle få
middag. Paella stod på menyn, jättegott efter att bara ätit 2 mackor på hela
dan.
Men
först var det prisutdelning. Priser och rosetter dukades fram på bordet.
Överdomaren Mari höll ett formellt tal på finska först innan hon gick över till
hundarna. Först var det Maria o Callisto de fick en 3:a. Sedan var det Cosse
tur. Först läste hon upp kritiken på finska ????? sedan gjorde hon en
sammanfattning på engelska som gick ut på att Cosse sökte som en typisk spaniel
men hon tyckte att han tog lite för stora svängar ibland. Han hade missat 1 lega
helt men markerat 2 andra bra. Han hade även genat förbi återgången, så mitt
hjärta sjönk. Men efter avdragna poäng så blev det ända 42 av 50 vilket betydde
en 1:a. JIPPIE!!!! vad glad jag blev.
Carina
& Lycka fick också 42 poäng och Vinnare för dagen var Mats och Älvis på 45
poäng. Glädjen var stor men bitterljuv eftersom Maria & Callisto inte
klarat det, men det fanns ju en chans till och vi hoppades alla att det skulle
gå bra.
Efter
en god middag åkte vi upp till en kall stuga. Där ordnade vi om lite, tände eld
i brasan, tog ett glas vin och gick igenom dagen. Det var ett trött gäng så det
blev ingen lång stund.
Dag
2.
Vi gick upp före 6
och började packa och städa, eller de andra gjorde det, jag hann inte med. Sen
var det frukost kl. 07,00 på samma ställe vi ätit middag på, prov start kl. 08,00.
Jag hade stått i valet och kvalet om jag skulle strunta i dagens spår, men jag
måste ju ändå betala för det så jag var med på lottningen och fick nr. 7. Det
började med skott prov och även idag blev alla godkända. Sedan åkte Maria &
Carina och hundarna iväg för att gå sina spår, vi andra fick vänta vid stugan.
Det blev en lång väntan, vi ville ju höra från Maria och Callisto. När hon
ringde lät hon glad, Callisto hade gått som en klocka i spåret. Sen var det vår
tur att åka iväg. Nu åkte jag i Mats bil och upptäcker efter några minuter att
jag glömt selen i Marias bil. Katastrof!! Men Maria & Carina var så gulliga
att de kastade sig i bilen och kom efter oss, så domaren slapp vänta.
När
Cosse & jag stod vid spårstart säger domaren -”if you see a snake just take
the dog away from it” .
Tack
för den!! Terrängen var lite annorlunda idag. Mycket mer öppet och mer kuperat.
Cosse drog iväg som dagen innan på första sträckan, men efter några hundra
meter ropade domaren oss tillbaka, han hade spårat något annat. Den här gången
gick det bättre med legorna och han gjorde inte så stora cirklar. Han genade
inte i återgången och han lugnade ner sig lite efter halva spåret. Men eftersom
han blivit återkallad så”bidde” det en 2:a den här dagen. Men det gjorde
ingenting. Han var så duktig ändå. Medans vi väntade på Sussanne och Älvis fick
Cosse & Callisto bada lite i en liten sjö vi hittade. När alla gått spåren
blev det bråttom. Vi skulle hinna med lunch och prisutdelning på 1 timme innan
vi var tvungna att åka för att hinna med färjan. När domaren sammanställde
protokollen åt vi lunch, soppa och pannkaka. Gott gott. Sedan var det som sagt
spännande, skulle Callisto klara sig idag eller….Först fick jag mitt protokoll,
sedan fick Sussanne och Älvis en 1:a, sen var det Marias tur, Domaren höll
henne på halster och började berätta om de poäng hon dragit av, sen sa hon
poängen och de var de högsta på bägge dagarna 46 poäng. På samma poäng men
bättre på legorna var Carina & Lycka som blev dagens vinnare. Alla fyra
ekipagen åkte hem som FI VCH, 3 som NORD VCH. Sen blev det ett snabbt gruppfoto
innan vi slängde oss i bilarna för att hinna med färjan. Resan hem var riktigt
skön, inget fönster i hytten, men vi var glada och trötta.
Helt klart är att
de Finska spåren har varit svårast, dels pga att de är dubbelt så långa som de
svenska och norska dels pga tiden, och även terrängen var tuffare. Här gicks
det inte på några stigar inte utan in i snår och buskar.
Därför är vi extra
stolta över vårt Finska Championat.
Nu kan vi gå i
pension!